Vad handlar denna blogg om?
Hej och välkommen till min blogg. Detta är mitt första försök att blogga så jag är inte säker ännu på vart jag kommer att landa till slut. Men min tanke är väl att jag ska skriva om mina tankar om livet i allmänhet och funderingar om mitt eget liv i synnerhet. Kommer nog att skriva en del om mina frustrationer över vissa saker i livet, om de glädjeämnen som dyker upp, om min kamp mot övervikten och jakten på att hitta ett jobb.
Vem är jag då? Jo, en ensamstående mamma 40+ med en tonåring och en tioåring, någonstans i södra delen av landet. Har nyss kämpat mig igenom en universitetsutbildning, och letar nu febrilt efter ett jobb. Känns frustrerande att inte få något arbete bara för att jag inte arbetat på så många år. Det känns som man straffas bara för att man valt att fokusera på barnen under tiden de varit små. Men om man bor själv med sina barn är det inte så lätt att både plugga och arbeta. Jag har inte haft någon som kunnat passa barnen så jag kunnat jobba helger eller kvällar - och det känns som jag straffas för det nu.
För egentligen så är jag ju helt perfekt att anställa nu. Mina barn är lite större nu, så de är inte lika beroende av mig längre och jag behöver inte stanna hemma för vård av sjukt barn. Jag är över 40 och har de barn jag vill ha, jag kommer inte att bli gravid igen. Det är nu det är dags att satsa på mig själv och mitt liv -så jag kan satsa på ett arbete nu. Varför kan inte arbetsgivarna också inse det? Varför är det bara arbetslivserfarenhet som räknas? Även om jag inte jobbat på ett tag så betyder det ju inte att livet har passerat obemärkt förbi. Jag har andra erfarenheter då jag gått igenom många saker under åren, som jag också lärt mig oerhört mycket av. Varför ses inte livserfarenhet som en merit också? I mina ögon känns det som att livserfarenheten är en av de viktigaste ingredienserna för att kunna förstå och möta andra människor, även i arbetslivet. Speciellt om man vill jobba med socialt arbete i någon form, så gäller det att kunna förstå att det inte bara handlar om en sak hos en person utan att det kanske är en sak som syns men egentligen handlar om något annat. Har man då inte haft några egna motgångar tror jag det kan vara svårt att förstå andra människor. Men i arbetsgivarnas ögon verkar det mest handla om vilka erfarenheter man har inom arbetsområdet.
Det är klart det är tufft att söka jobb efter jobb och få besked gång på gång att tjänsten gått till någon annan, eller som oftast att inte få något besked alls. Men jag ger inte upp -innan året är slut ska jag ha hittat ett jobb, även om det så bara är på timmar eller ett vikariat. Längtar så efter att få en riktig lön och inte alltid behöva vrida och vända på slantarna.
